Gästinlägg: Vad Grekland behöver

Ett avtal mellan Grekland och dess fordringsägare är fortfarande sannolikt. Vad landet verkligen behöver är emellertid en partiöverskridande överenskommelse om att förändra sina institutioner, en mindre restriktiv finanspolitik och löften om framtida skuldnedskrivningar, skriver Christian Odendahl, chefsekonom på tankesmedjan Centre for European Reform i detta gästinlägg. 

Förhandlingarna mellan Grekland och dess fordringsägare håller på att slutföras och det är bråttom. En kritisk deadline är den 30e juni då Grekland lovat att betala 1,6 miljarder euro till IMF. Detta följs av en återbetalning på 3,4 miljarder till ECB i juli. En uppgörelse kring grekiska reformer och finanspolitiska mål kommer sannolikt att nås eftersom varken Tsipras och Syriza eller Merkel och euroområdet har ett intresse av att Grekland lämnar euron.

Tyvärr lär den uppgörelse som nås bara kortsiktigt hantera de akuta frågorna snarare än att presentera en långsiktig lösning på Greklands grundläggande problem. Vad Grekland behöver är att formulera ett långsiktigt, partiöverskridande reformpaket som behandlar landets institutionella problem och som stöds av det grekiska civilsamhället. Långivarna borde å sin sida stödja en sådan långsiktig plan och erbjuda förnuftigare kortsiktiga finanspolitiska mål samt löften framtida skuldnedskrivningar.

Vad Grekland inte behöver

Den finanspolitiska åtstramning som Grekland genomfört under de senaste åren saknar motstycke. IMF beräknar att budgetanpassningen motsvarade 16,5 procent av BNP mellan 2008 och 2013, ungefär dubbelt så mycket som i Portugal eller Irland. Åtstramningarnas påverkan på den grekiska ekonomin har varit förödande, vilket ökat snarare än minskat statsskuldens andel av BNP.

Att långivarna trots tydliga belägg för motsatsen fortfarande hävdar att finanspolitisk åtstramning mitt under en ekonomisk kris minskar skuldbördan kan bara förklaras med deras enorma investeringar i detta falska narrativ. Även Sverige undvek att strama åt de offentliga finanserna under 1990-talskrisen innan den ekonomiska tillväxten hade kommit igång. En fortsatt finanspolitisk åtstramning i Grekland vore kontraproduktiv.

De mest kontroversiella frågorna i förhandlingarna rör arbetsmarknads- och pensionsreformer samt takten i budgetkonsolideringen. Grekland har liberaliserat sin arbetsmarknad betydligt sedan 2011 och den är enligt OECD nu mer flexibel än Tysklands. Delvis som en följd av detta har de grekiska arbetskostnaderna och priserna sjunkit kraftigt (se figur 1). Till skillnad från andra länder i södra Europa har andra exportsektorer än turismen trots detta inte expanderat. En stelbent arbetsmarknad är dock knappast det som håller tillbaka tillväxten.

Figur 1: Arbetskraftskostnad och BNP-deflator i Grekland och euroområdet

Källa: Eurostat, Haver. Anmärkningar: Q1 2000 = 100. Arbetskraftskostnaderna mäter arbetskraftskostnaden per producerad enhet; BNP-deflatorn är ett prisindex för hela ekonomin.

Det tidigare mycket generösa grekiska pensionssystemet har redan reformerats i grunden. Ytterligare justeringar är nödvändiga, främst då pensionsfonderna förlorade tillgångar i omstruktureringen av den grekiska statsskulden 2012 och då ekonomin har kollapsat vilket berövat systemet intäkter. För att göra systemet hållbart på lång sikt måste ytterligare justeringar göras, inte minst då domstolar förklarat vissa nedskärningar olagliga. Nyckeln till att göra pensionssystemet hållbart är emellertid ekonomisk tillväxt, inte ytterligare nedskärningar; 45 procent av pensionärerna befinner sig trots allt redan under fattigdomsgränsen.

Vad Grekland behöver

Vad som står emellan Grekland och välstånd är inte en ytterligare arbetsmarknadsreformer och lönesänkningar. Inte heller kommer ytterligare finanspolitiska åtstramningar eller pensionsreformer att räcka för att ingjuta förtroende i investerarna. De verkliga frågorna är djupare än så: Grekland måste reformera sina institutioner.

Först och främst måste Grekland reformera sin offentliga byråkrati. Byråkratin har länge varit intransparent, ineffektiv och korrupt. Återkommande reformförsök har till stor del misslyckats. Sedan krisen har Grekland gjort vissa framsteg, exempelvis i kampen mot korruption, men förändringstakten mattades av redan innan Syriza kom till makten. Problemet är att institutionella reformer inte kan ske utan ett brett stöd från det grekiska samhället, politiker och från byråkraterna själva. Även om sådant stöd finns kommer det inte att vara lätt att reformera och det kommer att ta tid.

För det andra finns ett stort behov att reformera rättsväsendet. Enligt Världsbanken tar det 1580 dagar att verkställa ett avtal i Grekland att jämföra med OECD-genomsnittet på 540, vilket placerar Grekland på plats 155 av 189 undersökta länder. Ett bredare index över rättssäkerhet placerar Grekland i botten bland höginkomstländerna, strax ovanför Ryssland. Reformer av juridiska system tar vanligtvis en lång tid och därmed behöver ett brett politiskt och folkligt stöd för att vara hållbara.

För det tredje måste Grekland minska onödiga regleringar och den statliga inblandningen på produktmarknaderna. Regleringar syftar till att få produktmarknaderna att fungera bättre, men också kan göra det möjligt för insiders att kväva konkurrensen. Statlig kontroll av ekonomin kan ibland vara önskvärd men bör inom andra begränsas: priskontroller och statliga företag är potentiella grogrunder för klientelism.

Grekland har enligt OECD fler produktmarknadsrestriktioner och mer statlig kontroll över ekonomin än andra EU-länder. Stora förändringar har dock skett under de senaste åren och Grekland befinner sig nu där Tyskland befann sig för inte alltför länge sedan (se figur 2). Ytterligare reformer för att stärka konkurrensen är en del av de pågående förhandlingarna, men dessa kan visa sig bli kortlivade om de inte kompletteras med reformer av rättsväsendet och byråkratin.

Figur 2: Reglering och statlig kontroll av produktmarknader

Källa: OECD. Obs! Ett högt tal indikerar mer reglering och högre statskontroll.

Att ta itu med dessa problem kommer att kräva grekiska idéer, grekisk beslutsamhet och grekisk uthållighet – och kan inte tvingas fram utifrån. Det grekiska civilsamhället och en bred koalition politiska partier måste enas om ett reformpaket för att på ett hållbart sätt förändra landets institutioner, oberoende av framtida valresultat. Reformprocessen bör inte kontrolleras av en utomstående aktör som detaljstyr den grekiska politiken, utan genom ett råd bestående av grekiska sakkunniga, det grekiska civilsamhället, media och de stora politiska partierna. Bara om grekerna själva äger reformprocessen kan landets institutioner förändras.

Om Grekland sätter ihop ett sådant partiöverskridande råd och reformprogram borde långivarna välkomna det. De kan erbjuda stöd i form av mindre restriktiva finanspolitiska mål på kort sikt och ett uttryckligt och bindande löfte om en framtida skuldnedskrivning om reformpaketet genomförs framgångsrikt.

Naturligtvis skulle Grekland behöva tid för att sätta samman ett reformpaket, vilket är anledningen till att en kortsiktig uppgörelse i nuläget förefaller nödvändigt. Efter denna uppgörelse måste emellertid Grekland och dess fordringsägare börja arbeta på en permanent lösning, inte bara på ytterligare en uppgörelse.